.
jag minns hur du låg, med kroppen tung mot de vita lakanen. hur ljuset blev till ränder längst din rygg av strålarna som så varsamt letat sig igenom de halvt nerfällda persienerna. klockan var sju på morgonen och dina andetag var tyngre än vad de vanligtvis var. då plötsligt kom jag underfund med att det var på riktigt. så jag gick.

.

3, 2, 1, ?

jag vet att du skriver dikter där jag är huvudpersonen. jag vet att jag är texternas onda och mörka. jag vet mer än du tror (men tro mig: min högsta önskan är att få slippa).

.

.
en jävla klyscha, jag vet (men jag tror det är sant ändå): här har tiden stannat sen du gick. stereon spelar samma sång, fönstret står fortfarande halvöppet och den där boken vi så livligt diskuterade ligger där du la den sist. det var kanske länge sedan nu, och du har förmodligen glömt hur du räknade leverfläckarna på min rygg, hur du viskade i mitt öra att jag var det enda du behövde.

JAG TRÖSTAR MIG MED ANDRA FÖR ATT GLÖMMA DET SOM VAR MEN LYCKAS FAN INTE ENS FÅ DIN LUKT UR MINA SÄNGKLÄDER

PS. JAG VÄGRAR LÄGGA ETT ÖRE TILL PÅ TVÄTTMEDEL
.

din panna var rynkad och med vemod och ren, jävla illska i blicken sa du till mig: INGENTING.
.
.