.
EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING FÖR EN ERSÄTTNING
.

<<

jag hoppades väl på någon slags räddning, sa jag tyst för mig själv medan du bet dina läppar tills de började blöda. jag reste på mig och gick ut från det rum där jag blivit ett med din lukt. ett med dig. kanske trodde jag att du skulle ha någonting att invända, att du skulle skrika att nej! snälla lämna mig inte! men du var lika tyst som döden, eller kanske som den stumme mannen i det gröna huset på andra sidan gatan.
medan jag gick genom hallen i den lägenhet där du kysst min nacke så många gånger, tänkte jag på hur barn svälter i afrika för att försöka förtränga min egen olycka. mörkret hägrade utanför och nu var det bara jag och den våta asfalten under mina höga skor.
mitt huvud var tungt och jag kände hur jag bit för bit (för bit för bit) tappade en del av mig själv där jag gick. hur jag lämnade små, små (små, små, små) bitar av hjärtat efter mig, som i sagan om hans och greta. den enda skillnaden var att jag inte ville hitta hem. nej jag placerade ut smulorna bakom mig för att veta vilken väg jag skulle undvika. vilken väg jag aldrig mer var menad att vandra.
jag försökte återskapa känslan jag haft första gången vi träffades, men det enda jag hörde var mig själv säga "jag tror inte på kärlek. JAG TROR INTE PÅ KÄRLEK"
.

.
det var ett medvetet val att driva dig bort från mig. tror jag. eller så var det inte det och allt jag vet är en efterkonstruktion av ett misstag jag vägrar inse att jag begått.
.