brevid mig, sover tystnaden
tunga, regelbundna andetag ger den ifrån sig
som trummor
som slag

jag håller för öronen
jag vägrar att lyssna
men det blir då så tydligt, så markant

att tystaden
att andetagen
att trummorna och slagen
inte kommer från brevid
utan från innuti

från mig


återigen har jag blivit bästa vän med de randiga blocken. jag har börjat skriva poesi igen. jag vet inte varför, men det verkar som om jag alltid fattar pennan när jag känner mig så här.. medvetslös. det är som om jag går i sömnen, och jag väntar på att någon ska nypa mig i armen och säga "joeline, det är nog dags nu. dags att vakna".